Eftersom programmet görs i USA kan man provocera fram brott. I Sverige är det dessutom inte olagligt att förbereda för en våldtäkt genom att chatta med barn om sex, det blir olagligt först när en våldtäkt sker. Så tv-programmets metoder kan vara väldigt främmande för oss. Förutom detta tycks man i USA ha brottsrubriceringar som andas 1800-tal: indecent language är ett exempel.
Tv-teamet tar hjälp av Perverted Justice – en organisation som har funnits sedan 2003 och som har som mål att avslöja sexuella förövare som använder internet för att komma i kontakt med sina offer. Det här tv-programmet är edutainment i ordets absolut djupaste mening, en kombination av education och entertainment. Programmet lär ut hur sjuka människor det finns, hur de tänker kring sin brottslighet och hur de går tillväga för att skaffa sig tillgång till offer. Samtidigt är det underhållning av den typ som bjöds på Colosseum: vi får frossa i avsky och få utlopp för en viktig del av vårt straffsystem – hämnden.
En viktig orsak till att programmet ändå funkar är programledaren Chris Hansen. Han lyckas hålla balansen mellan kallt presenterande av fakta och respekt för den människa han just avslöjat. Han läser med neutral röst från chattloggarna där mannen framför honom i detalj beskriver de sexuella aktiviteter han föreslagit för en 13-årig flicka. Utan att se föraktfull ut lyssnar han på de lögner och undanflykter som strömmar ur förövarna. Han upprepar deras påståenden om offrens egen vilja att ha sex med dem som för att kolla att han har fått alla fakta rätt. Det är inte många som skulle klara att leda det här programmet och behålla allas människovärde.
Vi vet att nätpedofiler finns och vi börjar få rapporter och forskning på ämnet, till exempel Brottsförebyggande rådets rapport Vuxnas sexuella kontakter med barn via internet. Mycket mer kunskap behövs dock. För de flesta av oss är det en helt ny värld som öppnas när man besöker Perverted Justice eller tittar på To Catch a Predator. Man får se så sjukt sjuka människor som ser ut som vuxna men som uppför sig som barn – ouppfostrade barn, dessutom. Det är människor som inte kan sätta sig in i andras situation, som ljuger och bedrar utan att blinka. Det är människor som har skapat en moral vars inre logik gör det tillåtet att lura och våldta ett barn för att det tillfredsställer deras behov.
Och här blir det intressant. Här kan vi lära oss något om oss människor. De här förövarna går nämligen omkring bland oss; de är lärare, byggarbetare, domare, arbetslösa, präster, pappor, farbröder, söner. Nästa steg borde bli att vi lär oss känna igen dem. Inte för att de har horn och svans utan för att de har mysko resonemang när de pratar om vissa saker. Det bara måste vara så att vi kan höra vad de säger om vi bara lyssnar. Det kan inte vara möjligt att de är så skickliga på att byta tankesätt att de aldrig nånsin avslöjar sig.
Jag tror att vi kan lära oss att lyssna så att vi hör när det skär sig i resonemangen och att vi kan lära oss att gräva vidare. Inte på det läskiga sätt som Perverted Justice eller To Catch a Predator gör eftersom de faktiskt provocerar fram brott som vi inte vet om de skulle ha inträffat annars. Det är ju så att man kan ha en pedofil läggning utan att vara brottsling, om man inte agerar på sin drift. Själva läggningen eller sjukdomen får inte betraktas som brottslig.
Det finns mänskligare sätt för samhället att reagera på dessa problem, sätt som går ut på att hjälpa sjuka människor att bli friska. Det finns exempel på kampanjer som försöker få folk med pedofil läggning att söka vård innan de begår ett övergrepp. Jag har ingen koll på hur framgångsrika dessa kampanjer har varit men självklart är det viktigt att tillhandahålla förebyggande vård, för att undvika framtida övergrepp.
Och det fantastiska är att vi har ett suveränt verktyg idag – internet. Internet som gör att vårt beteende kommer upp till ytan på ett sätt vi aldrig tidigare sett. Samtidigt som det finns skäl att anta att fler pedofiler kommer i kontakt med offer genom internet har vi fått fler möjligheter att avslöja pedofiler. Offer kan också söka hjälp via nätet eller hitta andra offer och inse att de inte är ensamma. Det finns fler initiativ som Perverted Justice där man använder nätets egenskaper för att snabbt dokumentera och sprida information.
Det är dock inte oproblematiskt att plötsligt få möjligheten att fotografera en blottare med mobilen och kunna publicera bilden snabbare än man hinner tänka efter. Rättssäkerheten är hotad av själva hastigheten och den stora spridningen.
Dessutom tillkommer det faktum att allt man lägger ut på nätet med största sannolikhet finns kvar för evigt. Men då har vi bara talat om förövarnas rättssäkerhet. Nästan alltid när vi till vardags talar om rättssäkerhet är det just de misstänkta förövarna man oroar sig för. I själva verket tryggas ju rättssäkerheten för vissa med den här typen av möjligheter, nämligen offren. Om jag kan vända mig om och fotografera den som kladdar på mig i tunnelbanan och lägga ut bilden på Holla Back så är min rättssäkerhet tryggad. Rent teoretiskt skulle dock förövaren kunna hinna undan och den jag fotograferar är i själva verket en oskyldig person som råkade stå bredvid.
I självförsvarssammanhang brukar man lära ut att man ska skrika, slå tillbaka och ta plats. Den enda som tjänar på att offret tystnar och drar sig tillbaka är förövaren. Internet tycks ge fler chansen att skrika, slå tillbaka och ta plats.
