Jag lät bli. Men låt mig hur som helst försöka ge en liten överblick av den omvälvning jag ser.
Sändarmedier som litteratur och etermedia gifter sig med intelligenta och interaktiva medier. Det betyder framförallt att upplevelsen skapas och delas mellan tittarna, och att innehållet följer publiken med hjälp av interaktiva lösningar. Mer fundamentalt kan man säga att auteurens roll förändrats från självständig skapare, till en slags lekledare. Det är snart långt mer betydelsefullt att veta hur man får tittarna att bli fans och leka med varandra, än det är att producera färdig underhållning.
Intressegrupper och sociala stammar har blivit digitaliserade communities. De har ofta en gemensam agenda och kommunikation som är långt mer avancerad och effektiv än underrättelsetjänsternas och företagens alla ärendehanteringssystem. De signifikanta är inte att de umgås, utan att de bildar lojala grupper, med regler som är svåra att tolka för en utomstående.
Konsekvensen blir att underhållning idag måste finnas på alla upptänkliga medier, och att den måste fungera som en lekledare för dessa specialiserade människogrupper.
När innehåll skapas av fansen och sprids i gemenskapen så förändras reglerna inte bara för dramaturgin, utan även för The Industry. Reklamintäkterna för tevekanalerna halveras står det i Resumé (nr 17, 24 april). Det kommer sig av att tittarna rör sig fritt mellan så många medier, och tar innehållet med sig. Man förändrar materialet och skickar vidare. Mediaföretagen ser det som upphovsrättsintrång och vill, men kan inte längre, ta betalt som alltid – genom reklamspotar. Vem vill betala för en upplevelse som sker mellan vänner och som skapas av desamma?
Lösningen är underhållning som bygger på gemenskap. Produktionsbolag och tv-kanaler måste integrera det filmade materialet med lek- och speldrivna upplevelser. Tittare som gillar en produktion, vill bli delaktiga, vill berätta för sina vänner. Det är en kraft som kan leda till fantastiska projekt tillsammans med fansen. Då kan man inte ta betalt för innehållet och inte heller kontrollera spridningen av det. Poängen är ju att fansen bygger och sprider själva. Istället kan man få intäkter genom medlemskap, turneringar, tävlingar, specialutgåvor och alternativ reklam. Samtidigt behöver man alltså inte betala lika mycket för utveckling och publicering.
Jag ser framför mig mediaföretag där nästan alla kostnader ligger hos publiken och omsättningen är de avgifter som gemenskapen faktiskt vill betala. Vi kan kalla det ”only profit”-företag. Samordnare av drama som sker mitt ibland oss, i alla medier – och som skapas av oss alla. Upplevelser som bara kostar en symbolisk summa för kreativ ledning. Det blir en industri som i princip bara omsätter ledarskapskostnader och med fantastisk vinstmarginal.
I Sanningen om Marika, ett deltagardrama utvecklat av The company P tillsammans med SVT, var tv-serien navet i något mycket större. Publiken började redan nio månader innan sändning, med att söka djupare i orsakerna till huvudpersonens Marikas försvinnande. Man letade ledtrådar i övergivna vattentorn och spred berättelsens signum – ett rutmönster som innehöll ett kodat meddelande. Symbolen syntes på ett femtiotal bloggar och comunities, överallt på stan i hela landet med hundratals affischer, på flaggor på Arvika och i folkhavet på Allsång på Skansen. Projektets forum fick över en miljon tecken chatt och blev rankad trea bland politiska bloggar en tid (fast den bara var en del av ett fiktivt drama). Filmer, foton och aktioner skapades och spreds av deltagarna.
Tiotusentals engagerade diskuterade och skickade in material, vilket blev grunden för den debattserie som följde varje dramaavsnitt. När Marikas öde avgjordes under en demonstration i Göteborg, i storm och hällregn i december, var det deltagarna som sökt reda på henne och som tog emot henne med banderoller och facklor.
Tillslut var vi på P och SVT bara medresenärer i deltagarnas sökande.
