Varför har vi så svårt för offshore?

Hela min karriär har varit kantad av att själv vara rätt person till rätt pris eller att se till att få tag på rätt person till rätt pris. Som ung datafysiker på 60-talet värvades jag till olika uppdrag av forskare på Courant Institute i NY, Lawrence Radiation Laboratory i Berkeley och Cal Tech i Pasadena att utveckla avancerade fysikprogram. Jag blev förstås smickrad av uppdragen men framför allt totalt omtumlad över betalningen som var flera hundra procent högre än i Sverige. Jag hade klippkort till USA under perioden 1965 till 1974.

Under perioden 1979 till 1984 specificerades och utvecklades Europas gemensamma samarbetssystem PortaKom för alla stora operativsystem inspirerade av QZ´s KOM-system. Vi behövde duktiga programmerare som kunde portera PortaKOM till olika operativsystem. Vi hittade dem i Ljubljana, Bari, Darmstadt, Helsingfors, Oslo, Köpenhamn och Stockholm. Priset var inte det avgörande utan kompetensen. Vi använde KOM-systemet som virtuellt kontor och samarbetsplats i utvecklings- och testarbetet.

Skälen till att arbeta globalt har alltså varierat från att få tag i bristkompetens till att “förbilliga” delar av programvaruproduktionen och ofta en kombination av dessa. Eftersom det är ett pionjärområde har både trender och erfarenheter utvecklats så väl som växlat. Branschen har pendlat mellan att tycka att allt kan outsourcas och ingenting kan outsourcas. Tyvärr tycker jag att vi på senare tid har fastnat lite väl mycket i det senare synsättet. Det har liksom blivit OK att tycka att offshoring är så svårt att det inte är lönt.

Ändå är de allra flesta erfarenheter av offshoring att det faktiskt fungerar väldigt bra – om man bara undviker de största misstagen. Det krävs en tids ömsesidig inskolning men därefter vittnar de flesta bolag om stora vinster ekonomiskt så väl som utvecklingsmässigt. Jag driver själv ett bolag som förser små och medelstora svenska it-konsultföretag med rysk kompetens och den affären går väldigt bra. Det hade det aldrig gjort om vi inte haft nöjda kunder som vill beställa mer. Samma sak gäller svenska programproduktutvecklare.

Jag har funderat mycket på vad det beror på att vi ligger så pass mycket efter internationellt sett. Frågan är komplex och innehåller komponenter av skilda ämnen som psykologi, nationalekonomi, kultur och politik. Man kan verkligen vända och vrida på resonemangen, samma sak som är en fördel kan också tolkas som en nackdel!

Till exempel kan programmerare i Sverige känna sig både hjälpta och hotade av offshoring. Hur man ser på saken varierar från individ till individ och vilket ansvar man har i sitt företag. Vissa programmerare känner press och konkurrens medan andra ser möjligheten att avancera genom att utvecklas i en överordnad roll med projektledning, ansvar för test, mer kundnära uppgifter etc.

Också den svenska trygghetsorienterade arbetsmarknaden talar både för och emot offshoring. Det är dyrt att anställa och det är ännu dyrare att skära ner. Att komplettera sin skara av anställda med ett flexibelt offshore-skikt vars omfattning anpassas efter behov borde ses som en ypperlig lösning och göra den svenska marknaden som en av de mest lämpade för outsourcing. Å andra sidan kan våra stabila anställningssystem göra att det känns svårt och krångligt att variera antalet anställda – systemet är inte skapat så. Vi har gjort oss vana att ha fysisk närvaro – Sverige skiljer sig faktiskt mot andra länder eftersom vi i större utsträckning vill ha konsulter på plats i ordinarie verksamhet. Detta trots att Sverige varit föregångsnation när det gäller elektroniska samarbetssystem.

Samma komplexitet finns i frågan vad en kommande lågkonjuktur kommer att innebära för offshoremarknaden. Billigare arbetskraft och färre åtaganden som arbetsgivare borde vara attraktivt när man känner sig orolig över att få stora projekt att gå runt. Men reaktionen kan också bli att man agerar mindre modigt och inte vågar satsa på okända kort. Man blir osäker om de egna kunderna skjuter på sina beställningar.

För visst krävs en gnutta mod för att sätta igång med offshoring. Men personligen är jag övertygad av att just det modet är det som skapar trygghet i slutändan. Genom att utnyttja kompetens offshore kan man ta uppdrag som man annars inte hade mäktat med. Man kan figurera där man syns och säkra framtida uppdrag. Andra fördelar är att man bättre klarar prispressen i offentliga upphandlingar, man kan ta marknadsdelar och konkurrera med större leverantörer. Investeringen i mod leder till att man blir mer offensiv och får kapacitet och flexibilitet att klara intensiva utvecklingsperioder.

De företag eller organisationer som utnyttjar fungerande offshorelösningar kan minska sin kostnad med minst 30 procent och dessutom få projekten snabbare genomförda. Kostnaden för själva programmeringen bli kanske mindre än 50 procent mot i Sverige, men då tillkommer att man får mer projektledning och kontrollpersoner och totala vinsten kanske hamnar på 20 till 30 procent vad gäller personalkostnader inkl skatter, försäkringar, overhead, “kultursäkring” etc.

Bilden av offshoring förändras ständigt. För samtidigt som det kan handla om billig arbetskraft kan det handla om spetskompetens värd sin vikt i guld. Flera av de länder som vi idag ser som låglöneländer spottar ur sig välutbildad arbetskraft och mycket snart utnyttjar vi dem endast för att de är kunniga och inte för att de är billiga. Jag har under min egen yrkesbana varit internationellt rekryterad på grund av min specialistkompetens och på så vis kunnat tjäna betydligt mer än i Sverige. Det ska bli spännande att se vad Sverige kommer ha för roll på den globala marknaden om 20 år. Är vi uppdragsgivare eller utförare? Vilken utveckling är bra eller vilken dålig, vad tycker du?